En bit av tiden.

Jag börjar med ett citat:

"Det är något med att stanna tiden. Att man kan ta ett ögonblick av tiden och hålla kvar det. Allt jag gjort i fråga om bilder har på det ena eller andra sättet handlat om tiden. Det stora mysteriet."

Tur att han sa det, min bror. Jag funderar mycket på detta fenomen, fotoalbumen och texterna.
Jag vet att om det börjar brinna så är det dagböcker och fotoalbum som räddas först. (Ja, efter levande varelser , så klart.) Jag funderar på att låsa in negativen i ett bankfack, men det har liksom inte blivit av. Dagböckerna skulle möjligen gå samma väg. Det är bara det att jag har behov av dessa prylar minst ett par gånger i månaden. Och då vore det inte läge att hasta ner till banken som är stängd, garanterar jag, vid det ögonblick då jag får suget efter vissa bilder och bokstäver.

Någon sa lite surt att vad är det för mening att gräva i det som varit. "Leva på minnen" har jag också hört. Förvånad är jag. Det är ju mitt liv, det jag tycker om. Och samtidigt, det är ju naturligtvis det som gör att man tar bilder, gör bilder, man vill ju stoppa ett ögonblick som just då talar till något djupt inom en.


Det är samma sak med texter och skrivandet, tycker jag. Åtminstone för min del. Man vill stanna tiden, eller stanna det där gudabenådade ögonblicket då man plötsligt fick kika in i det där "titthålet" (tack igen, Irja, du har satt ord på fenomenet!). För att minnas det, för att kittla tanken än mer, så måste man skriva ner det, avbilda det. Text eller bild. Vilket som. Och sen har man det och kan ta fram det och njuta av det när som helst.

Ja, det finns ju text och bild som man tycker är förfärliga och som borde slängas. Men det gör aldrig jag, för det man skapade då, det var ju något man upplevde starkt och ville bevara. Sen lägger jag det i min chiffonjé, som står där i sovrummet, stor och mäktig, hemlighetsfull och vacker. Fullproppad med negativ, dagböcker, diverse texter som noveller som klasskompisen i sjuan skrev eller mina berättelser med kompisarna i huvudrollen som hjältar, kärleksbreven och en och annan souvenir från något minnesvärt tillfälle. Kom inte och säg att det är ett ålderstecken. Jag började när jag var tolv!
Och jag känner mig rik!
Kram då.
Eva A.