Läs en ungdomsbok! Nu!

Jag jobbar i skolan, jag jobbar med svenska och med bild. Och en massa ungdomar, det är därför jag är där. Det var det jag ville - jobba med ungdomar. Dom där som är ungefär mellan 12 och 16, livssugna, kloka, nyfikna och villiga att utforska nya områden. Men också ängsliga och vilsna. Rädda för att inte passa in samtidigt som det gäller att sticka ut. Vilka konflikter det kan bli i deras själar.

Jag vill slå ett stort slag för ungdomslitteraturen. Jag önskar att alla vuxna människor skulle läsa ett antal ungdomsböcker per år. Oftast får man en aha-upplevelse utöver spänning, dramatik, kärlek och svåra livsfrågor. Man upplever ofta att en dörr öppnas till ett annat tänk, ett tänk man (i värsta fall) glömt bort fanns, det där att vara ung. Läs så får ni se. Det finns massor att rekommendera. Men just nu ska jag bara nämna en : Christina Herrströms Tusen gånger starkare. Man behöver inte vara lärare för att läsa den, det räcker med att vara en vanlig vuxen som har med egna eller andras ungar att göra och vem har inte det? Boken är som ett kok stryk.
Man blir omskakad, rannsakande och förhoppningsvis insiktsfull. Läs den!

Det handlar om vardagen i skolan, men kan lika gärna vara samhället, var som helst. Vi är invanda i ett osynligt mönster och handlar på ett sätt vi tror är okej. Men så kommer det någon utifrån med värderingar som vi egentligen alla önskar eller tror att vi har. En person dyker upp i klassen och inget blir som förr. Det är som om ett ufo landat och helt plötsligt inser vi vad som är på gång.

Själv har jag läst den tre gånger på raken och nu läser jag den högt för klassen. Och jag ser saker samtidigt som jag läser. Jag ser vilka som suckar, vilka som sitter som tända ljus och känner sig bekräftade äntligen. Jag ser vilka som rodnar och vilka som slänger blickar åt varandra och svär något tyst. Och så kollegans oroliga undran: läser du den för klassen??

Tänk vad en bok kan göra!
Jag läser flera åt gången, jag växlar mellan böckerna som jag byter kläder eller efter känsloläge och de flesta böckerna kan jag använda till något viktigt. Så låna dig en ungdomsbok eller fem.
Läs och njut!

Eva A.

Påskpynt av.

Påsken är över och jag har plockat bort en ful liten skapelse från fönsterbrädan, en sak som något barn gjort på sent åttiotal. Det föreställer nog en blandning av påskhäxa och kyckling, en unge som gärna velat göra båda men inte kunde bestämma sig. Ful men älskad. Jag har sparat många saker och till både påsk och jul kommer dom fram, dock har jag varit tvungen att rensa för hållbarheten ser inte ut att vara av evighetskvalitét. Tyvärr. Det försvinner några tomtar, trolldegsljusstakar, påskkäringar och flirtkulekycklingar varje år.

Det kanske är dags att ta vara på allt som jag vill ska vara kvar och stoppa det i en låsbar koffert som jag kan släpa med mig på andra sidan jordklotet när jag är åttio och lever på räntan...Ja, det är ett skämt. Man måste ju skämta när man helt plötsligt upptäcker att tiden sprungit ifrån igen. Det gör den när jag måste slänga något som barnen tillverkat och jag kommer ihåg pysseltimmarna på dagis och fritids. Och sagostunderna och den rituella tillverkningen av julgranskarameller varje år innan julafton. Suck. Pojkarna är stora och har skäggiga hakor och basröster, tjejen har sotade ögon och hårsprayskonto som tävlar med varmvattenräkningen. Men påskägg och julklappar vill dom ha och blir glada för. Tur det.

Förmodligen har dom fått med sig en del minnen, hoppas jag. Själv minns jag påsken som en fantastiskt kul högtid. För det mesta gassade solen in genom östfönstret och hettade upp en ruta på korkmattan i köket, där vi turades om att stå, lillebror och jag, för att känna solvärmen killa oss under fötterna och sprida påskglädjen in i själen. Bordet var utdraget med extra skiva för långfrukost med kesfil och ägg. Äggen hade vi fått lov att måla med oljepastellkritor och oftast var alla äggätare lika färgglada runt mun och på händerna som äggen var innan dom skalades. Sen åt man länge och tittade på påskkäringen i storbjörken vid infarten. Men den har jag skrivit om i Kulörtvätt.

Jag hade i alla fall påskfest och familjen var lika stor nu som då och bron var prydd med påskträd och inne hänger påskäggen i fönstret än ett par timmar innan jag tagit bort allt. Tiden går framåt och jag kan inte låta bli att undra ifall det är barnbarnen som ska få kofferten med gammalt påsk- och julpyssel.

Kram alla påskfirare.
Eva A.

Sevilla i mitt hjärta

Den 1 mars gick resan till Sevilla, Spanien. Jag hade anmält mig till en författarvecka under Ann Ljungbergs ledning. Planet landade vid 21-tiden och där stod Ann. Lägenheten för veckan låg i Santa Cruz, de gamla delarna av Sevilla, med slingrande gränder, tapasbarer, bodegor och lunchställen i vart och vartannat hus. Apelsinträden slog ut i blom under veckan, och kvar bland de vita blommorna hängde fortfarande höstens mogna apelsiner. Sådana sköna syn- och doftintryck som har stannat kvar i sinnet så att jag fortfarande njuter. Katedralen med tinnar och torn mot skyarna, de vita duvorna, citronerna, människorna, kaffeglasen, tapas, flamencokvällen, trädgårdarna, mandelblommorna, solen, blå himmel, den underbara långlunchen på Paco´s som började kl 15 och slutade kl 19. Och de härliga, skrivande människorna.

Vi bodde 5 författare i varsitt rum i den stora lägenheten, där även kurslokalen var belägen. Så bekvämt!!! Mitt rum var härligt och med eget badrum med badkar!!! Terassen var full av blommor och härligt rymlig för oss alla. Varje förmiddag hade vi tre timmars gruppverksamhet och samtalen rymde allt - hur vi tänker oss berättarrösten, perspektiven och en hel del om gestaltning! Vi skapade byn Renkulla - med många olika innevånare där flertalet hade ett ärr mellan tummen och pekfingret. Vi funderade över om det var så att de flesta var släkt med varandra och att man opererat bort det sjätte fingret...
vi var övertygade om att vi skulle kunna sälja in det här konceptet om folket i Renkulla till tv! Så vänta ni bara - mer kommer... kanske...

Varje dag erhöll vi också cirka en timmes enskild författarcoaching och det var bara så oerhört härligt och välbehövligt. Ann hjälpte mig framför allt att se hur jag vill visa fram mina texter, vi talade om tonen i mitt skrivande och om att se mina texter i block så att de följer en rörelse. Att skriva är inte bara att skriva - jo - från början är det ju det - men när det gäller att färdigställa - i det skede jag är nu - då handlar det om att se texterna utifrån. Att redigera hårt, stryka älsklingsställena, ta bort upprepningar - och att följa rörelsen så att hela texten flyter, kapitel för kapitel. Snart är Ärrvävnad klar. Jag har ett par kapitel kvar att skriva - men för övrigt är det mesta av redigeringen klar också.

Att finna en skrivplats där man trivs och mår gott är inte så enkelt. Jag har funderat mkt på det. Jag vet att Astrid Lindgren skrev sina böcker i sängen. Även en norsk författare som jag såg ett tv-program om (deckarförfattare... vem? - har glömt) - skriver sina böcker i sängen. Andra har små stugor, ett rum i huset, några skriver bäst i köket. Men för mig är det något magiskt över det här med sängskrivandet - precis som för Astrid. I Sevilla klev jag varje morgon tidigt ur sängen. Tog på mig min långa svarta klänning - och smög ut i den mörka lägenheten. Det var helt svart - utom för det lilla kyrktornet (en lampa) som lyste i trappen. Jag smög mig ner för de övriga sov mycket längre än jag - kokade kaffe och bar med mig i en stor härlig mugg tillbaka till mitt rum. Där bullade jag upp kuddar bakom ryggen, mot väggen, kaffet bredvid på sängbordet och datorn i knäet, med täcket som ett bulligt bord. Och där skrev jag i ro och vila - det bara flöt på - ända till framåt kl 1000.

Så - nu är min tanke att flytta mitt kontor här hemma, från den nya delen av huset - till den gamla. Viktigare än kontoret är för mig just nu - att få ett eget, fungerande skrivrum med en SÄNG - så att jag kan tillbringa mina morgnar med skrivande. För det är på morgnarna jag är pigg i huvudet, det är då det är lätt - och det är då telefonen fortfarande är tyst och sällan händer något den tiden på dagen.

I år är min uppgift att skapa min SKRIVARPLATS här hemma. Ärrvävnad är på gång nu, med eller utan min nya säng - men, sen fortsätter jag ju även att skriva på min "pingstvänsbok". Den ska bli färdig! Kanske får jag tillfälle att åka nästa vår igen, till en coachingvecka hos Ann. Hon och hennes man - som är långseglare och ankrar upp för vintern i någon av alla hamnar i världen - har inte beslutat var den finns nästa vinter. Kanske får jag åka och hälsa på Ann i New York eller kanske i Brasilien? Kanske kan jag inte åka alls nästa år - men jag kan drömma redan nu om att jag har råd, är frisk, har alla möjligheter. För jag behöver påfyllning i mitt skrivarliv, och jag har bestämt mig nu för att satsa på allvar på mitt författarskap. Jag behöver ensamhet, en bra plats och påfyllning. Sen får jag se vart det bär hän. Jag ordnar med förutsättningarna så får guden i mitt liv ordna med kvaliteten.

Tack för mig - nu får påsken gå vidare. Mycket folk i rörelse - inga texter blir till dessa dagar.
Men Glad Påsk i alla fall på er alla firare! Kram från er vän Maud

Tid att vara kreativ...

Förgäves letar jag efter ett titthål.
Jag som är ledig på dagarna och har tid att skriva. Åtminstone denna vecka. Sportlov. Allt undanjobbat, kan njuta, göra det jag tycker om och mår bra av. Måla och skriva, läsa några böcker (har alltid fler på gång) och så vara med trubbig men nykär sextonåring och en sjusovande, två meter nittonåring. Kul.

Ja, dom vill ju inte vara med mig hela tiden, så klart, så det finns massor av tid till att göra det där jag vill. Jag har målat. Och målat. Till sist målade jag en dröm jag hade här om natten och då helt plötsligt fick jag för mig att jag skulle skriva den också. Men icke. Tangentbordet såg inbjudande ut och skärmens vita och tomma yta liksom pulserade framför mig, väntande på nya bokstavskombinationer. Min gröna, afrikanska favoritmugg doftade ljuvligt av kaffe och klockan var bara tio i tio. Då fanns det inte där, det där jag ville skriva. Drömmen hade givit mig en idé som jag ville förmedla. Inte beskriva. Förmedla, som det så fiffigt heter i svensklärarkretsar. Och det är ju sant, det gäller att förmedla men det kan vara svårt, för då bör man vara inspirerad.

Jag sitter en stund och glor ut genom fönstret. Väntar på en uppenbarelse, ett aldrig så litet titthål. Snälla, låt mig få inspiration, idéer, skrivklåda, åtminstone en liten vink till ett utkast på två rader i Times New Roman 8 punkter. Nix. I stället ser jag på den snövita gatan ett par damer som lite halvknackigt tar sig fram med rullator och stavar i solen, en storvuxen äldre herre med en pytteliten, gläfsande hund, en barhuvad och rödnäst granne med snöskovel och så postbudet i sin gula vad-det-nu-är-dom-åker-i.

Kanske dom är i vägen för titthålet? Men jag kan ju inte gärna springa ut och skrika att dom ska ge sig iväg, gå in, gå ur vägen...Sist jag satt vid köksbordet och glodde ut på gatan såg jag plötsligt Joar Loke. Vem är det undrar ni? Ja, det vet väl inte jag, men han klev in i datorn och lät sig förmedlas tillsammans med en bit av sin värld genom mitt tangentbord och mina fingrar.

Suck. Jag får väl förflytta mig härifrån, dricka en halvliter Roibosté med kokt mjölk och kanel och vicka på tårna. Slösa på tiden, kreativitetstiden, rastlös som jag alltid är.

Hejhopp från Eva A.

En bit av tiden.

Jag börjar med ett citat:

"Det är något med att stanna tiden. Att man kan ta ett ögonblick av tiden och hålla kvar det. Allt jag gjort i fråga om bilder har på det ena eller andra sättet handlat om tiden. Det stora mysteriet."

Tur att han sa det, min bror. Jag funderar mycket på detta fenomen, fotoalbumen och texterna.
Jag vet att om det börjar brinna så är det dagböcker och fotoalbum som räddas först. (Ja, efter levande varelser , så klart.) Jag funderar på att låsa in negativen i ett bankfack, men det har liksom inte blivit av. Dagböckerna skulle möjligen gå samma väg. Det är bara det att jag har behov av dessa prylar minst ett par gånger i månaden. Och då vore det inte läge att hasta ner till banken som är stängd, garanterar jag, vid det ögonblick då jag får suget efter vissa bilder och bokstäver.

Någon sa lite surt att vad är det för mening att gräva i det som varit. "Leva på minnen" har jag också hört. Förvånad är jag. Det är ju mitt liv, det jag tycker om. Och samtidigt, det är ju naturligtvis det som gör att man tar bilder, gör bilder, man vill ju stoppa ett ögonblick som just då talar till något djupt inom en.


Det är samma sak med texter och skrivandet, tycker jag. Åtminstone för min del. Man vill stanna tiden, eller stanna det där gudabenådade ögonblicket då man plötsligt fick kika in i det där "titthålet" (tack igen, Irja, du har satt ord på fenomenet!). För att minnas det, för att kittla tanken än mer, så måste man skriva ner det, avbilda det. Text eller bild. Vilket som. Och sen har man det och kan ta fram det och njuta av det när som helst.

Ja, det finns ju text och bild som man tycker är förfärliga och som borde slängas. Men det gör aldrig jag, för det man skapade då, det var ju något man upplevde starkt och ville bevara. Sen lägger jag det i min chiffonjé, som står där i sovrummet, stor och mäktig, hemlighetsfull och vacker. Fullproppad med negativ, dagböcker, diverse texter som noveller som klasskompisen i sjuan skrev eller mina berättelser med kompisarna i huvudrollen som hjältar, kärleksbreven och en och annan souvenir från något minnesvärt tillfälle. Kom inte och säg att det är ett ålderstecken. Jag började när jag var tolv!
Och jag känner mig rik!
Kram då.
Eva A.

Bokpresentation

Att sitta på sin kammare och skriva är ett jobb, inte alltid helt enkelt. När sedan en bok blir utgiven på ett förlag då ska boken presenteras. Det är ett annat jobb. Det är då man ska vara en duktig talare, så att de som lyssnar blir intresserad av boken.

Det gäller m a o att ha många strängar på sin lyra!

I morgon presenterar vi boken Kulörtvätt på Östersund bibliotek. Medverkar gör även Håkan Toresson, med sin bok "Bär mig över bron". Per Söderberg är moderator för kvällen. Uppläsning kommer att varvas med presentationer, tankar kring skrivande, drivkraften bakom det skrivna ordet....

Varmt välkommen till Länsbiblioteket kl. 18.00, torsdagen den 31/1!

Det känns som om det kommer att bli en givande afton!

Eva Grelsson

Dagböcker - mina värdehandlingar

Jag dammsög sovrummet häromdan och tog ett extra tag under chiffonjén som döljer åtskilliga hemligheter, allt från damm till lönnfack. Ja, jag tycker det är lönnfack i alla fall, eftersom lådor och skåp är så elegant utformade och smälter in i snickarglädjen så att jag alltid får leta efter början och slut på dessa.

I alla fall fattade jag tag i ett mässinghandtag och med all min kraft drog jag ut lönnfacket, eller lådan, då. ( Den är tung!) Jag såg mina dagböcker. Mitt liv, mina minnen, min barndom, första kärleken, tonåren, äktenskap och barn och funderingar över livet i en enda röra. En är rosa med hänglås, en annan är chockrosa utan hänglås men med hjärtan utanpå, en är gul med sjuttiotalsmönster och inristade initialer på utsidan, en annan har en gulnad dikt urklippt ur Bildjournalen klistrad på framsidan. Sen finns det vanliga anteckningsböcker och tjocka silkespärmar och något år bara en vanlig alamancka. Jaa, det är en himmelsk röra av texter, innehållande minnen, draman, lyckliga stunder och ibland bara tårar.

Vi pratade en dag om varför man egentligen skriver dagbok. Jag måste säga: varför inte? Men det kan ju ha att göra med att jag är en skrivande människa som alltid måste skapa ord på papper för att veta vad jag tänker. Alla är inte beroende av det, jag vet. Men ändå. Det är så härligt, så underbart att öppna en dagbok och, precis som vore det igår, läsa om olika händelser som får mig att vara tacksam för hur jag haft det och vad jag fått vara med om. Det måste vara det mina dagböcker är till för? Kanske...

Hur som helst är de alltid en källa till inspiration i ett flertal situationer, inte bara mitt eget skrivande. Just i dagarna har jag fått lov att fundera över min sextonårings förälskelse. Jag var faktiskt också sexton då jag för första gången blev kär. Tänk att jag har allting nerskrivet, varje sekund, varje replik, varje känslosvängning finns där på pränt. Åtminstone de stunder som jag ansåg vara viktiga.Och det var många under den tiden.

Nu för tiden blir det mer sällan. Nu kanske det heter månadsbok. Jag har nog inte helt enkelt tiden. Eller så ställer jag mig oftare frågan för vem jag skriver. Ska det vara så farligt att svara att det är för en själv? Det är väl ingen som läst mina dagböcker? Nej, men jag själv gör det. Och det med behållning. De är mina värdefullaste ägodelar, faktiskt. Om inte annat så finns det en djup kärlek till livet i dem och det kanske är det som är den största meningen? I så fall uppmuntrar jag er alla, kära läsare, skrivare och vänner, skriv lite dagbok ibland. Skriv om solen som lyser på trädstammarna, skriv om sorg och glädje, skriv om mötet eller om grälet, skriv om snöstormen som tar andan ur dig. Skriv bara! I guld eller silver, eller med ungarnas glitterpennor. Allt är av värde. Jag lovar!

Kära hälsningar från Eva A (som det står i slutet av sidan tre i Dagbok Ett från 1968...)