Läs en ungdomsbok! Nu!

Jag jobbar i skolan, jag jobbar med svenska och med bild. Och en massa ungdomar, det är därför jag är där. Det var det jag ville - jobba med ungdomar. Dom där som är ungefär mellan 12 och 16, livssugna, kloka, nyfikna och villiga att utforska nya områden. Men också ängsliga och vilsna. Rädda för att inte passa in samtidigt som det gäller att sticka ut. Vilka konflikter det kan bli i deras själar.

Jag vill slå ett stort slag för ungdomslitteraturen. Jag önskar att alla vuxna människor skulle läsa ett antal ungdomsböcker per år. Oftast får man en aha-upplevelse utöver spänning, dramatik, kärlek och svåra livsfrågor. Man upplever ofta att en dörr öppnas till ett annat tänk, ett tänk man (i värsta fall) glömt bort fanns, det där att vara ung. Läs så får ni se. Det finns massor att rekommendera. Men just nu ska jag bara nämna en : Christina Herrströms Tusen gånger starkare. Man behöver inte vara lärare för att läsa den, det räcker med att vara en vanlig vuxen som har med egna eller andras ungar att göra och vem har inte det? Boken är som ett kok stryk.
Man blir omskakad, rannsakande och förhoppningsvis insiktsfull. Läs den!

Det handlar om vardagen i skolan, men kan lika gärna vara samhället, var som helst. Vi är invanda i ett osynligt mönster och handlar på ett sätt vi tror är okej. Men så kommer det någon utifrån med värderingar som vi egentligen alla önskar eller tror att vi har. En person dyker upp i klassen och inget blir som förr. Det är som om ett ufo landat och helt plötsligt inser vi vad som är på gång.

Själv har jag läst den tre gånger på raken och nu läser jag den högt för klassen. Och jag ser saker samtidigt som jag läser. Jag ser vilka som suckar, vilka som sitter som tända ljus och känner sig bekräftade äntligen. Jag ser vilka som rodnar och vilka som slänger blickar åt varandra och svär något tyst. Och så kollegans oroliga undran: läser du den för klassen??

Tänk vad en bok kan göra!
Jag läser flera åt gången, jag växlar mellan böckerna som jag byter kläder eller efter känsloläge och de flesta böckerna kan jag använda till något viktigt. Så låna dig en ungdomsbok eller fem.
Läs och njut!

Eva A.

Påskpynt av.

Påsken är över och jag har plockat bort en ful liten skapelse från fönsterbrädan, en sak som något barn gjort på sent åttiotal. Det föreställer nog en blandning av påskhäxa och kyckling, en unge som gärna velat göra båda men inte kunde bestämma sig. Ful men älskad. Jag har sparat många saker och till både påsk och jul kommer dom fram, dock har jag varit tvungen att rensa för hållbarheten ser inte ut att vara av evighetskvalitét. Tyvärr. Det försvinner några tomtar, trolldegsljusstakar, påskkäringar och flirtkulekycklingar varje år.

Det kanske är dags att ta vara på allt som jag vill ska vara kvar och stoppa det i en låsbar koffert som jag kan släpa med mig på andra sidan jordklotet när jag är åttio och lever på räntan...Ja, det är ett skämt. Man måste ju skämta när man helt plötsligt upptäcker att tiden sprungit ifrån igen. Det gör den när jag måste slänga något som barnen tillverkat och jag kommer ihåg pysseltimmarna på dagis och fritids. Och sagostunderna och den rituella tillverkningen av julgranskarameller varje år innan julafton. Suck. Pojkarna är stora och har skäggiga hakor och basröster, tjejen har sotade ögon och hårsprayskonto som tävlar med varmvattenräkningen. Men påskägg och julklappar vill dom ha och blir glada för. Tur det.

Förmodligen har dom fått med sig en del minnen, hoppas jag. Själv minns jag påsken som en fantastiskt kul högtid. För det mesta gassade solen in genom östfönstret och hettade upp en ruta på korkmattan i köket, där vi turades om att stå, lillebror och jag, för att känna solvärmen killa oss under fötterna och sprida påskglädjen in i själen. Bordet var utdraget med extra skiva för långfrukost med kesfil och ägg. Äggen hade vi fått lov att måla med oljepastellkritor och oftast var alla äggätare lika färgglada runt mun och på händerna som äggen var innan dom skalades. Sen åt man länge och tittade på påskkäringen i storbjörken vid infarten. Men den har jag skrivit om i Kulörtvätt.

Jag hade i alla fall påskfest och familjen var lika stor nu som då och bron var prydd med påskträd och inne hänger påskäggen i fönstret än ett par timmar innan jag tagit bort allt. Tiden går framåt och jag kan inte låta bli att undra ifall det är barnbarnen som ska få kofferten med gammalt påsk- och julpyssel.

Kram alla påskfirare.
Eva A.

Sevilla i mitt hjärta

Den 1 mars gick resan till Sevilla, Spanien. Jag hade anmält mig till en författarvecka under Ann Ljungbergs ledning. Planet landade vid 21-tiden och där stod Ann. Lägenheten för veckan låg i Santa Cruz, de gamla delarna av Sevilla, med slingrande gränder, tapasbarer, bodegor och lunchställen i vart och vartannat hus. Apelsinträden slog ut i blom under veckan, och kvar bland de vita blommorna hängde fortfarande höstens mogna apelsiner. Sådana sköna syn- och doftintryck som har stannat kvar i sinnet så att jag fortfarande njuter. Katedralen med tinnar och torn mot skyarna, de vita duvorna, citronerna, människorna, kaffeglasen, tapas, flamencokvällen, trädgårdarna, mandelblommorna, solen, blå himmel, den underbara långlunchen på Paco´s som började kl 15 och slutade kl 19. Och de härliga, skrivande människorna.

Vi bodde 5 författare i varsitt rum i den stora lägenheten, där även kurslokalen var belägen. Så bekvämt!!! Mitt rum var härligt och med eget badrum med badkar!!! Terassen var full av blommor och härligt rymlig för oss alla. Varje förmiddag hade vi tre timmars gruppverksamhet och samtalen rymde allt - hur vi tänker oss berättarrösten, perspektiven och en hel del om gestaltning! Vi skapade byn Renkulla - med många olika innevånare där flertalet hade ett ärr mellan tummen och pekfingret. Vi funderade över om det var så att de flesta var släkt med varandra och att man opererat bort det sjätte fingret...
vi var övertygade om att vi skulle kunna sälja in det här konceptet om folket i Renkulla till tv! Så vänta ni bara - mer kommer... kanske...

Varje dag erhöll vi också cirka en timmes enskild författarcoaching och det var bara så oerhört härligt och välbehövligt. Ann hjälpte mig framför allt att se hur jag vill visa fram mina texter, vi talade om tonen i mitt skrivande och om att se mina texter i block så att de följer en rörelse. Att skriva är inte bara att skriva - jo - från början är det ju det - men när det gäller att färdigställa - i det skede jag är nu - då handlar det om att se texterna utifrån. Att redigera hårt, stryka älsklingsställena, ta bort upprepningar - och att följa rörelsen så att hela texten flyter, kapitel för kapitel. Snart är Ärrvävnad klar. Jag har ett par kapitel kvar att skriva - men för övrigt är det mesta av redigeringen klar också.

Att finna en skrivplats där man trivs och mår gott är inte så enkelt. Jag har funderat mkt på det. Jag vet att Astrid Lindgren skrev sina böcker i sängen. Även en norsk författare som jag såg ett tv-program om (deckarförfattare... vem? - har glömt) - skriver sina böcker i sängen. Andra har små stugor, ett rum i huset, några skriver bäst i köket. Men för mig är det något magiskt över det här med sängskrivandet - precis som för Astrid. I Sevilla klev jag varje morgon tidigt ur sängen. Tog på mig min långa svarta klänning - och smög ut i den mörka lägenheten. Det var helt svart - utom för det lilla kyrktornet (en lampa) som lyste i trappen. Jag smög mig ner för de övriga sov mycket längre än jag - kokade kaffe och bar med mig i en stor härlig mugg tillbaka till mitt rum. Där bullade jag upp kuddar bakom ryggen, mot väggen, kaffet bredvid på sängbordet och datorn i knäet, med täcket som ett bulligt bord. Och där skrev jag i ro och vila - det bara flöt på - ända till framåt kl 1000.

Så - nu är min tanke att flytta mitt kontor här hemma, från den nya delen av huset - till den gamla. Viktigare än kontoret är för mig just nu - att få ett eget, fungerande skrivrum med en SÄNG - så att jag kan tillbringa mina morgnar med skrivande. För det är på morgnarna jag är pigg i huvudet, det är då det är lätt - och det är då telefonen fortfarande är tyst och sällan händer något den tiden på dagen.

I år är min uppgift att skapa min SKRIVARPLATS här hemma. Ärrvävnad är på gång nu, med eller utan min nya säng - men, sen fortsätter jag ju även att skriva på min "pingstvänsbok". Den ska bli färdig! Kanske får jag tillfälle att åka nästa vår igen, till en coachingvecka hos Ann. Hon och hennes man - som är långseglare och ankrar upp för vintern i någon av alla hamnar i världen - har inte beslutat var den finns nästa vinter. Kanske får jag åka och hälsa på Ann i New York eller kanske i Brasilien? Kanske kan jag inte åka alls nästa år - men jag kan drömma redan nu om att jag har råd, är frisk, har alla möjligheter. För jag behöver påfyllning i mitt skrivarliv, och jag har bestämt mig nu för att satsa på allvar på mitt författarskap. Jag behöver ensamhet, en bra plats och påfyllning. Sen får jag se vart det bär hän. Jag ordnar med förutsättningarna så får guden i mitt liv ordna med kvaliteten.

Tack för mig - nu får påsken gå vidare. Mycket folk i rörelse - inga texter blir till dessa dagar.
Men Glad Påsk i alla fall på er alla firare! Kram från er vän Maud

Tid att vara kreativ...

Förgäves letar jag efter ett titthål.
Jag som är ledig på dagarna och har tid att skriva. Åtminstone denna vecka. Sportlov. Allt undanjobbat, kan njuta, göra det jag tycker om och mår bra av. Måla och skriva, läsa några böcker (har alltid fler på gång) och så vara med trubbig men nykär sextonåring och en sjusovande, två meter nittonåring. Kul.

Ja, dom vill ju inte vara med mig hela tiden, så klart, så det finns massor av tid till att göra det där jag vill. Jag har målat. Och målat. Till sist målade jag en dröm jag hade här om natten och då helt plötsligt fick jag för mig att jag skulle skriva den också. Men icke. Tangentbordet såg inbjudande ut och skärmens vita och tomma yta liksom pulserade framför mig, väntande på nya bokstavskombinationer. Min gröna, afrikanska favoritmugg doftade ljuvligt av kaffe och klockan var bara tio i tio. Då fanns det inte där, det där jag ville skriva. Drömmen hade givit mig en idé som jag ville förmedla. Inte beskriva. Förmedla, som det så fiffigt heter i svensklärarkretsar. Och det är ju sant, det gäller att förmedla men det kan vara svårt, för då bör man vara inspirerad.

Jag sitter en stund och glor ut genom fönstret. Väntar på en uppenbarelse, ett aldrig så litet titthål. Snälla, låt mig få inspiration, idéer, skrivklåda, åtminstone en liten vink till ett utkast på två rader i Times New Roman 8 punkter. Nix. I stället ser jag på den snövita gatan ett par damer som lite halvknackigt tar sig fram med rullator och stavar i solen, en storvuxen äldre herre med en pytteliten, gläfsande hund, en barhuvad och rödnäst granne med snöskovel och så postbudet i sin gula vad-det-nu-är-dom-åker-i.

Kanske dom är i vägen för titthålet? Men jag kan ju inte gärna springa ut och skrika att dom ska ge sig iväg, gå in, gå ur vägen...Sist jag satt vid köksbordet och glodde ut på gatan såg jag plötsligt Joar Loke. Vem är det undrar ni? Ja, det vet väl inte jag, men han klev in i datorn och lät sig förmedlas tillsammans med en bit av sin värld genom mitt tangentbord och mina fingrar.

Suck. Jag får väl förflytta mig härifrån, dricka en halvliter Roibosté med kokt mjölk och kanel och vicka på tårna. Slösa på tiden, kreativitetstiden, rastlös som jag alltid är.

Hejhopp från Eva A.

En bit av tiden.

Jag börjar med ett citat:

"Det är något med att stanna tiden. Att man kan ta ett ögonblick av tiden och hålla kvar det. Allt jag gjort i fråga om bilder har på det ena eller andra sättet handlat om tiden. Det stora mysteriet."

Tur att han sa det, min bror. Jag funderar mycket på detta fenomen, fotoalbumen och texterna.
Jag vet att om det börjar brinna så är det dagböcker och fotoalbum som räddas först. (Ja, efter levande varelser , så klart.) Jag funderar på att låsa in negativen i ett bankfack, men det har liksom inte blivit av. Dagböckerna skulle möjligen gå samma väg. Det är bara det att jag har behov av dessa prylar minst ett par gånger i månaden. Och då vore det inte läge att hasta ner till banken som är stängd, garanterar jag, vid det ögonblick då jag får suget efter vissa bilder och bokstäver.

Någon sa lite surt att vad är det för mening att gräva i det som varit. "Leva på minnen" har jag också hört. Förvånad är jag. Det är ju mitt liv, det jag tycker om. Och samtidigt, det är ju naturligtvis det som gör att man tar bilder, gör bilder, man vill ju stoppa ett ögonblick som just då talar till något djupt inom en.


Det är samma sak med texter och skrivandet, tycker jag. Åtminstone för min del. Man vill stanna tiden, eller stanna det där gudabenådade ögonblicket då man plötsligt fick kika in i det där "titthålet" (tack igen, Irja, du har satt ord på fenomenet!). För att minnas det, för att kittla tanken än mer, så måste man skriva ner det, avbilda det. Text eller bild. Vilket som. Och sen har man det och kan ta fram det och njuta av det när som helst.

Ja, det finns ju text och bild som man tycker är förfärliga och som borde slängas. Men det gör aldrig jag, för det man skapade då, det var ju något man upplevde starkt och ville bevara. Sen lägger jag det i min chiffonjé, som står där i sovrummet, stor och mäktig, hemlighetsfull och vacker. Fullproppad med negativ, dagböcker, diverse texter som noveller som klasskompisen i sjuan skrev eller mina berättelser med kompisarna i huvudrollen som hjältar, kärleksbreven och en och annan souvenir från något minnesvärt tillfälle. Kom inte och säg att det är ett ålderstecken. Jag började när jag var tolv!
Och jag känner mig rik!
Kram då.
Eva A.

Bokpresentation

Att sitta på sin kammare och skriva är ett jobb, inte alltid helt enkelt. När sedan en bok blir utgiven på ett förlag då ska boken presenteras. Det är ett annat jobb. Det är då man ska vara en duktig talare, så att de som lyssnar blir intresserad av boken.

Det gäller m a o att ha många strängar på sin lyra!

I morgon presenterar vi boken Kulörtvätt på Östersund bibliotek. Medverkar gör även Håkan Toresson, med sin bok "Bär mig över bron". Per Söderberg är moderator för kvällen. Uppläsning kommer att varvas med presentationer, tankar kring skrivande, drivkraften bakom det skrivna ordet....

Varmt välkommen till Länsbiblioteket kl. 18.00, torsdagen den 31/1!

Det känns som om det kommer att bli en givande afton!

Eva Grelsson

Dagböcker - mina värdehandlingar

Jag dammsög sovrummet häromdan och tog ett extra tag under chiffonjén som döljer åtskilliga hemligheter, allt från damm till lönnfack. Ja, jag tycker det är lönnfack i alla fall, eftersom lådor och skåp är så elegant utformade och smälter in i snickarglädjen så att jag alltid får leta efter början och slut på dessa.

I alla fall fattade jag tag i ett mässinghandtag och med all min kraft drog jag ut lönnfacket, eller lådan, då. ( Den är tung!) Jag såg mina dagböcker. Mitt liv, mina minnen, min barndom, första kärleken, tonåren, äktenskap och barn och funderingar över livet i en enda röra. En är rosa med hänglås, en annan är chockrosa utan hänglås men med hjärtan utanpå, en är gul med sjuttiotalsmönster och inristade initialer på utsidan, en annan har en gulnad dikt urklippt ur Bildjournalen klistrad på framsidan. Sen finns det vanliga anteckningsböcker och tjocka silkespärmar och något år bara en vanlig alamancka. Jaa, det är en himmelsk röra av texter, innehållande minnen, draman, lyckliga stunder och ibland bara tårar.

Vi pratade en dag om varför man egentligen skriver dagbok. Jag måste säga: varför inte? Men det kan ju ha att göra med att jag är en skrivande människa som alltid måste skapa ord på papper för att veta vad jag tänker. Alla är inte beroende av det, jag vet. Men ändå. Det är så härligt, så underbart att öppna en dagbok och, precis som vore det igår, läsa om olika händelser som får mig att vara tacksam för hur jag haft det och vad jag fått vara med om. Det måste vara det mina dagböcker är till för? Kanske...

Hur som helst är de alltid en källa till inspiration i ett flertal situationer, inte bara mitt eget skrivande. Just i dagarna har jag fått lov att fundera över min sextonårings förälskelse. Jag var faktiskt också sexton då jag för första gången blev kär. Tänk att jag har allting nerskrivet, varje sekund, varje replik, varje känslosvängning finns där på pränt. Åtminstone de stunder som jag ansåg vara viktiga.Och det var många under den tiden.

Nu för tiden blir det mer sällan. Nu kanske det heter månadsbok. Jag har nog inte helt enkelt tiden. Eller så ställer jag mig oftare frågan för vem jag skriver. Ska det vara så farligt att svara att det är för en själv? Det är väl ingen som läst mina dagböcker? Nej, men jag själv gör det. Och det med behållning. De är mina värdefullaste ägodelar, faktiskt. Om inte annat så finns det en djup kärlek till livet i dem och det kanske är det som är den största meningen? I så fall uppmuntrar jag er alla, kära läsare, skrivare och vänner, skriv lite dagbok ibland. Skriv om solen som lyser på trädstammarna, skriv om sorg och glädje, skriv om mötet eller om grälet, skriv om snöstormen som tar andan ur dig. Skriv bara! I guld eller silver, eller med ungarnas glitterpennor. Allt är av värde. Jag lovar!

Kära hälsningar från Eva A (som det står i slutet av sidan tre i Dagbok Ett från 1968...)

En ny dag - en ny möjlighet

Jag kom hem med sista tåget igår kväll. SJ-s vana trogen så var det försenat, men vid halvelva satte jag ändå nyckeln i dörren, LYCKLIG över att få komma hem igen. Väskan står och glappar nere i hallen, jag ska väl packa upp så småningom, men just nu ville jag bara återknyta till mitt hemmaliv igen och till mitt inre skrivande. Så jag tog fram min tummade bok av Julia Cameron "Skriva för livet".

Jag citerar:

"På sätt och vis är vår kreativitet inte vår egen angelägenhet. Den är en gåva, inte något som man ska uppnå. Den är inte en uppfinning av vårt ego. Den är i stället en naturlig funktion av vår själ. Vi har som uppgift att andas och leva. Vi har som uppgift att lyssna och skapa. Vi behöver inte speciella pennor. Vi behöver inte speciella rum eller ens en speciell tid. Vad vi behöver, är föresatsen att låta kreativiteten skapa genom oss. När vi öppnar oss för någon eller något större än vi själva, som arbetar genom oss, öppnar vi oss, paradoxalt nog, för oss själva."

Och jag som har så lätt för att tänka att sen, sen ... då när jag har städat ur det där rummet, när jag har lite bättre med tid, och när jag har köpt en ny fin skrivbok för mina anteckningar... då. Då!

Men Julia sätter tummen i ögat. Idag behöver jag bara komma hem och packa upp. Men låt mig bara gå ner i varv, låt mig få upp värmen i huset, ta en promenad i kylan, komma in igen - kanske spela lite Il Divo eller nån annan härlig musik. Sen får vi se vad dagen har att bjuda.
Packa upp, lite städande, lite vila, lite skrivande ...
Jag ser så fram emot den här alldeles nya dagen!
Kram på dej skrivarvän från Maud

Igår kväll på biblioteket insåg jag vidden av proffsigt scenframträdande. Jag såg och hörde Marcus Birro , denne metaforernas man som skriver gudabenådat. Han inte bara skriver bra, han framför sina texter på ett sätt som gör att man känner orden långt in i porerna.

Att skriva är en svår konst, att dessutom kunna framföra det man skriver är även det en svår konst. Kombinationen är inte helt enkel, för vad är det som säger att man är en bra retoriker bara för att man är en duktig skribent?

Igår var det show på högsta nivå. Det var "pang på". Snabba meningsväxlingar, ingen dödtid och jag bara älskade det. Marcus Birro kunde sin sak, han var inläst på det han framförde och då blir det bra.

Jag insåg att där har jag MASSOR att lära. Och vägen dit är lång. Jag insåg att ett framträdande är inget man bara ställer sig och gör, det krävs lång planerings- och träningstid. Därefter kan vi snacka om bra framträdande.

Och det vill vi ju ha, eller hur?

Om rädsla

Eva G i våran Gloria-grupp skriver på sin blogg om Birro-framträdandet igår kväll. Hon berättar att Birro avslutade sin kväll med att säga:
"Se dig omkring där ute, det är fler än du som är rädd, som bär hjärtat i sina kupade händer."

Så är det. Rädsla styr ofta ofta. Jag har varit rädd för att säga nej, för att säga ja, för att våga förändra, för att inte våga förändra. Visst har det hänt fler än en gång genom livet. Jag har varit rädd för att våga skriva som jag vill, för att vara i stunden, för att visa mig själv som jag är. Men så fint det är när jag tänker att det där är inget unikt för mig. Vi är nog alla rädda för att visa oss, för det kan ju hända att vi blir pratade om, bedömda, dömda... Fast ärligt talat, det blir vi nog ändå.

Så - när Eva A antog mottot när hon fyllde 50 år: Jag ska ha roligt resten av mitt liv - så hängde jag på. Och om jag ska ha roligt resten av livet, då går det inte ihop med att jag håller tillbaka mig själv för att jag är rädd för vad andra ska tänka om mig, eller säga om mig. Nä! Livet håller ju inte på hur länge som helst, man har ett bästföre-datum och sen kommer obevekligen slutdatum.

Så - för idag. Ska jag vara rädd idag? Nej - idag ska jag boka min skrivarresa till Sevilla, jag ska byta plan alldeles ensam i Madrid - å hjälp. Men mitt mod är lite lite lite större än rädslan och därför gör jag det!!!
Kramar till alla er som är lika rädda som jag - och till alla er som inte alls är rädda också!
Maud

Titthål!

I stället för att rätta svenskböcker vill jag skriva något annat. Jag vill uppleva det där skrivarruset som kommer ibland, när man har en idé och det lossnar.
Maud har skrivit om en del kommentarer vi fått, och jag vill fortsätta på det temat genom att återigen säga att det är lite ångestfyllt att ge ut sina texter till allmän beskådan. Det är svårt att förklara för somliga, har jag märkt, att man inte skriver ur sitt eget liv hela tiden. Självklart öser vi en del ur vår självupplevda vardag, men friheten att skapa personer och miljöer - det är det som är kryddan i tillvaron.
Jag vill också referera till vad Irja sa när vi satt tillsammans och diskuterade texter och utgivning:
"Det är ju som ett titthål man går förbi..." det där man ser och skriver om. Jag kan inte sluta tänka på det, det är så perfekt uttryckt, ett titthål. Så är det för mig. Sen kanske man behöver gräva sig in i det där titthålet och kliva långt in och stanna och leta och känna efter, till slut så har man texten klar för sig. Jag riktigt känner hur det suger i mig att få råka på ett titthål till...

Jag tar en promenad. Man vet aldrig, har man tur så kommer det.
Kram, vi ses på biblan då.
Eva A.

Länsbiblioteket

Hej igen skrivarvänner!

Jag vill berätta att den 31 januari kommer vi i Gloria Mundi att finnas på Länsbiblioteket i Östersund för att träffa just dej! Vi kommer att prata skrivande och vi kommer att läsa lite grann. Svara på frågor också!!! Så ladda när ni kommer, så svarar vi så gott vi kan!
31 januari alltså på kvällen - tider har jag inte fått än - det är Jengel förlag som administrerar.

Idag är det måndag morgon, en sån där underbar morgon då jag skrivit mina morgonsidor. Det innebär att jag börjar dagen med att lyfta fram min skrivbok, ta min penna och så börjar jag skriva. Inte är morgonsidorna direkt någon dagbok, inget sätt att recensera mig själv eller redovisa mina dagar. I stället skriver jag det som först faller mig in. Eller om inget faller mig in så skriver jag kanske: "Jag vet inte vad jag ska skriva, jag vet inte vad jag ska skriva, jag vet inte vad jag ska skriva..." och sen kommer nästa tanke. Och så är jag igång. I morse började mina morgonsidor sålunda:
" Jag älskar mina sovrumsgardiner. De är så lekfulla och ändå så vackra. Gröna, saftiga blad blandat med rosa kaniner, blå ugglor och härliga rådjur. Gula fåglar ser jag också. Gult är en färg jag verkligen alltid har älskat. Min mamma sydde alltid kläder i gult till mig och jag minns min gulrosiga nylonklänning från när jag var... ja, vad var jag? 6 år kanske? Och min första examensklänning från det jag gick ut 1-an i Fränsta. Den var med vit botten och små gula rosor, med puffärm och rynkad kjol. Mamma sydde den och prydde den med lila band och små lila rosetter. Å så fin jag var......"

Vad syftar morgonsidorna till? Är det något värt att hålla på så här? Ja, och åter ja! Det som händer är att min hjärna börjar komma igång, skrivandet flödar och så leder det ena till det andra. Att skriva regelbundet gör att mitt professionella skrivande får stöd, så att jag redan är i gång då jag sätter mig för att fortsätta på min roman. Dessutom får jag ofta, ofta idéer till min roman, en romanfigur dyker upp, en händelse får form, ett minne dyker upp som jag kan använda. Mina morgonsidor visar jag aldrig för någon, men efter en tid kan jag själv utvärdera dem. Då använder jag ofta överstrykningspennor i olika färger. Ljusblått för "nya idéer", gult för "personliga insikter" etc etc.

Jag vill slå ett slag för Morgonsidorna - för dej som vill skriva och har svårt att komma igång!
Nu ska jag sätta igång och jobba, klockan är snart 8. Dags att ägna tiden åt något helt annat, något som ger en inkomst. Ibland funderar jag på om jag inte ska söka jobb på nåt lager eller så, så att jag får använda min hjärna till att tänka på skrivande hela tiden. Att ha ett hjärn-ansträngande arbete - som då jag utbildar andra - innebär också att min hjärna är mycket upptagen med jobbet nästan hela tiden. Då blir det lite tid över för skrivandet. Men jag kämpar på och jag ger inte upp!

Ses vi den 31 januari? Hoppas det! ´Måndagskram från Maud

Gott Nytt Skrivarår!

I jul har jag faktiskt - mot alla odds - hunnit skriva en del små fragment som så småningom ska sättas ihop. Men det blir en senare sak. Just nu lever fragmenten. Och det är härligt att skriva igen! Jag har små lappar på väggen, och en del större lappar (typ 3 hophäftade A4-sidor)... och det växer sakta. Det jag skriver nu har levt i mitt huvud under många år, och jag är glad glad glad att jag äntligen skriver på detta tema. Förstår att det låter kryptiskt - men jag håller mig till att prata om mina fragment! Kanske blir det aldrig mer än så - kanske blir det något mer.

I fredags träffades vi i Gloria Mundi hemma hos mig. Vi hade en bra eftermiddag och samtalen kom att handla om Kulörtvätt och hur mottagandet blivit hos läsare. Ett par kommentarer som flera av oss har fått är:
- den där novellen tycker jag inte om, och inte den, och inte den. Men den där - den är mer lik dej!
- den där novellen är ju inte du! Du ska skriva om...! (alltså det man brukar skriva om).

Sådana här kommentarer har känts lite knepiga att hantera för några av oss, och det var så bra att vi fick samtala så intressant om detta. Irja - som ofta sätter huvet på spiken sa så förlösande:
- Men då får vi fråga tillbaka, äter du falukorv varje dag?
Just så!

Att skriva en novell kan innebära att jag sätter spaden i mitt eget liv och gräver, och finner något tema där som jag vill skriva om. Eva G har t ex i boken Kulörtvätt så fint och känsligt beskrivit sin flytt från glesbygd till stad. Men att skriva fritt handlar inte alltid om att skriva om det självupplevda. Vi har fått en god portion fantasi och ibland kan en person börja leva sitt eget liv. Och efteråt, när novellen är ett faktum, kanske vi till och med frågar oss - "hade jag det där i huvudet?" - eller "var kom hon/han ifrån?". För som vi ser det, är det viktigt att - om vi vill utvecklas som skribenter - våga lyfta från vårt eget ibland, utmana oss själva, lägga ut nätet i våra egna djup och se vilka "fiskar" som fastnar. Då kommer kanske Tidsstudiemannen Uno, Hefaistos eller den där otäcka Kyssaren med tungan uppdykande. Det kan vara hu, och blä - men det är spännande. Och vi förhindrar den dagliga "falukorven" från att få ständigt fäste.

Att skriva en novell kan alltså innebära att jag lättar från min egen vardag och från mitt eget självupplevda och börjar skriva om något helt annat, och någon helt annan. Någon jag aldrig träffat eller kanske inte ens skulle vilja träffa... Någon sa till mig att några av mina noveller i Kulörtvätt, t ex "Flora" och "Den enastående kyssaren" - tyckte vederbörande inte om.

Jag tänkte - du målar tavlor. Alla ser olika ut. Men jag skulle aldrig säga till dej att "du - den där tavlan där du har använt dom där färgerna, den tycker jag inte om. Och inte den heller och inte den heller". Jag konstaterar att konstnären har utnyttjat olika tekniker och olika utgångspunkter och så blir resultatet olika.

Att använda vår kreativa ådra, vare sig vi målar, skriver, arbetar med musik eller gör något annat - innebär att vi gräver inom oss, vi finner något, vi utvecklar det. Vi föder, vi fostrar och vi visar upp. Och när vi visar upp - då får vi finna oss i olika människors fördömanden, bedömanden, tyckanden, beröm - ja, allt som de olika människorna och de olika läsarna finner för gott att meddela oss. Och det är gott och lärorikt det också. Det som är viktigt är att vi som får kritiken inte krymper och blir rädda och slutar göra det vi gör, utan att vi tar till oss, funderar och går vidare.

Så - tack alla ni som sagt något, både beröm och kritik. Jag sorterar och jag lär mig - ofta tillsammans med vännerna i Gloria M.

Jag skulle vilja tipsa dej om Julia Camerons böcker. Just nu hittar jag dem inte - var har jag lagt dem? Jag använder dem så ofta så de kan ligga i nån väska eller kanske nere på bottenvåningen? Men du kan väl googla på hennes namn - eller kolla på nån av nätbokhandlarna! I den senaste (som jag läst) - fastnade särskilt ett råd om det egna skrivandet, nämligen "visa inte det du skriver för någon som du inte litar fullständigt på", och "visa det inte för tidigt". Och det har jag verkligen fått belägg för - att det är viktigt. Att visa sitt skrivande för någon som inte förstår, eller som kanske inte är van vid en skrivprocess - eller som inte har kompetensen att ge respons - kan vara förödande. Jag har gjort misstagen!

Under tiden jag skriver är det viktigt att jag håller det för mig själv. Och när det är dags, då frågar jag den jag litar mest på och som har kunskapen att ge klok respons. Och då får jag svar som ger mig utveckling och nya tankar. Det är en gudagåva att ha kloka, goda vänner med samma intresse som man själv! Det önskar jag dej också i år - kloka vänner!

Idag ska jag jobba jobba jobba! Dags att ta stora tag. Januari och februari reser jag varannan vecka till Norrköping och utbildar personal inom handikappomsorgen, så nu blir det troligen inte mycket eget skrivande förrän i mars. Men då åker jag till Sevilla och träffar min skrivarcoach under en hel vecka. Och sen - vet ingen vad som händer! Nu bejakar jag skrivandet!
Kram kram kram Maud