Bokpresentation

Att sitta på sin kammare och skriva är ett jobb, inte alltid helt enkelt. När sedan en bok blir utgiven på ett förlag då ska boken presenteras. Det är ett annat jobb. Det är då man ska vara en duktig talare, så att de som lyssnar blir intresserad av boken.

Det gäller m a o att ha många strängar på sin lyra!

I morgon presenterar vi boken Kulörtvätt på Östersund bibliotek. Medverkar gör även Håkan Toresson, med sin bok "Bär mig över bron". Per Söderberg är moderator för kvällen. Uppläsning kommer att varvas med presentationer, tankar kring skrivande, drivkraften bakom det skrivna ordet....

Varmt välkommen till Länsbiblioteket kl. 18.00, torsdagen den 31/1!

Det känns som om det kommer att bli en givande afton!

Eva Grelsson

Dagböcker - mina värdehandlingar

Jag dammsög sovrummet häromdan och tog ett extra tag under chiffonjén som döljer åtskilliga hemligheter, allt från damm till lönnfack. Ja, jag tycker det är lönnfack i alla fall, eftersom lådor och skåp är så elegant utformade och smälter in i snickarglädjen så att jag alltid får leta efter början och slut på dessa.

I alla fall fattade jag tag i ett mässinghandtag och med all min kraft drog jag ut lönnfacket, eller lådan, då. ( Den är tung!) Jag såg mina dagböcker. Mitt liv, mina minnen, min barndom, första kärleken, tonåren, äktenskap och barn och funderingar över livet i en enda röra. En är rosa med hänglås, en annan är chockrosa utan hänglås men med hjärtan utanpå, en är gul med sjuttiotalsmönster och inristade initialer på utsidan, en annan har en gulnad dikt urklippt ur Bildjournalen klistrad på framsidan. Sen finns det vanliga anteckningsböcker och tjocka silkespärmar och något år bara en vanlig alamancka. Jaa, det är en himmelsk röra av texter, innehållande minnen, draman, lyckliga stunder och ibland bara tårar.

Vi pratade en dag om varför man egentligen skriver dagbok. Jag måste säga: varför inte? Men det kan ju ha att göra med att jag är en skrivande människa som alltid måste skapa ord på papper för att veta vad jag tänker. Alla är inte beroende av det, jag vet. Men ändå. Det är så härligt, så underbart att öppna en dagbok och, precis som vore det igår, läsa om olika händelser som får mig att vara tacksam för hur jag haft det och vad jag fått vara med om. Det måste vara det mina dagböcker är till för? Kanske...

Hur som helst är de alltid en källa till inspiration i ett flertal situationer, inte bara mitt eget skrivande. Just i dagarna har jag fått lov att fundera över min sextonårings förälskelse. Jag var faktiskt också sexton då jag för första gången blev kär. Tänk att jag har allting nerskrivet, varje sekund, varje replik, varje känslosvängning finns där på pränt. Åtminstone de stunder som jag ansåg vara viktiga.Och det var många under den tiden.

Nu för tiden blir det mer sällan. Nu kanske det heter månadsbok. Jag har nog inte helt enkelt tiden. Eller så ställer jag mig oftare frågan för vem jag skriver. Ska det vara så farligt att svara att det är för en själv? Det är väl ingen som läst mina dagböcker? Nej, men jag själv gör det. Och det med behållning. De är mina värdefullaste ägodelar, faktiskt. Om inte annat så finns det en djup kärlek till livet i dem och det kanske är det som är den största meningen? I så fall uppmuntrar jag er alla, kära läsare, skrivare och vänner, skriv lite dagbok ibland. Skriv om solen som lyser på trädstammarna, skriv om sorg och glädje, skriv om mötet eller om grälet, skriv om snöstormen som tar andan ur dig. Skriv bara! I guld eller silver, eller med ungarnas glitterpennor. Allt är av värde. Jag lovar!

Kära hälsningar från Eva A (som det står i slutet av sidan tre i Dagbok Ett från 1968...)

En ny dag - en ny möjlighet

Jag kom hem med sista tåget igår kväll. SJ-s vana trogen så var det försenat, men vid halvelva satte jag ändå nyckeln i dörren, LYCKLIG över att få komma hem igen. Väskan står och glappar nere i hallen, jag ska väl packa upp så småningom, men just nu ville jag bara återknyta till mitt hemmaliv igen och till mitt inre skrivande. Så jag tog fram min tummade bok av Julia Cameron "Skriva för livet".

Jag citerar:

"På sätt och vis är vår kreativitet inte vår egen angelägenhet. Den är en gåva, inte något som man ska uppnå. Den är inte en uppfinning av vårt ego. Den är i stället en naturlig funktion av vår själ. Vi har som uppgift att andas och leva. Vi har som uppgift att lyssna och skapa. Vi behöver inte speciella pennor. Vi behöver inte speciella rum eller ens en speciell tid. Vad vi behöver, är föresatsen att låta kreativiteten skapa genom oss. När vi öppnar oss för någon eller något större än vi själva, som arbetar genom oss, öppnar vi oss, paradoxalt nog, för oss själva."

Och jag som har så lätt för att tänka att sen, sen ... då när jag har städat ur det där rummet, när jag har lite bättre med tid, och när jag har köpt en ny fin skrivbok för mina anteckningar... då. Då!

Men Julia sätter tummen i ögat. Idag behöver jag bara komma hem och packa upp. Men låt mig bara gå ner i varv, låt mig få upp värmen i huset, ta en promenad i kylan, komma in igen - kanske spela lite Il Divo eller nån annan härlig musik. Sen får vi se vad dagen har att bjuda.
Packa upp, lite städande, lite vila, lite skrivande ...
Jag ser så fram emot den här alldeles nya dagen!
Kram på dej skrivarvän från Maud

Igår kväll på biblioteket insåg jag vidden av proffsigt scenframträdande. Jag såg och hörde Marcus Birro , denne metaforernas man som skriver gudabenådat. Han inte bara skriver bra, han framför sina texter på ett sätt som gör att man känner orden långt in i porerna.

Att skriva är en svår konst, att dessutom kunna framföra det man skriver är även det en svår konst. Kombinationen är inte helt enkel, för vad är det som säger att man är en bra retoriker bara för att man är en duktig skribent?

Igår var det show på högsta nivå. Det var "pang på". Snabba meningsväxlingar, ingen dödtid och jag bara älskade det. Marcus Birro kunde sin sak, han var inläst på det han framförde och då blir det bra.

Jag insåg att där har jag MASSOR att lära. Och vägen dit är lång. Jag insåg att ett framträdande är inget man bara ställer sig och gör, det krävs lång planerings- och träningstid. Därefter kan vi snacka om bra framträdande.

Och det vill vi ju ha, eller hur?

Om rädsla

Eva G i våran Gloria-grupp skriver på sin blogg om Birro-framträdandet igår kväll. Hon berättar att Birro avslutade sin kväll med att säga:
"Se dig omkring där ute, det är fler än du som är rädd, som bär hjärtat i sina kupade händer."

Så är det. Rädsla styr ofta ofta. Jag har varit rädd för att säga nej, för att säga ja, för att våga förändra, för att inte våga förändra. Visst har det hänt fler än en gång genom livet. Jag har varit rädd för att våga skriva som jag vill, för att vara i stunden, för att visa mig själv som jag är. Men så fint det är när jag tänker att det där är inget unikt för mig. Vi är nog alla rädda för att visa oss, för det kan ju hända att vi blir pratade om, bedömda, dömda... Fast ärligt talat, det blir vi nog ändå.

Så - när Eva A antog mottot när hon fyllde 50 år: Jag ska ha roligt resten av mitt liv - så hängde jag på. Och om jag ska ha roligt resten av livet, då går det inte ihop med att jag håller tillbaka mig själv för att jag är rädd för vad andra ska tänka om mig, eller säga om mig. Nä! Livet håller ju inte på hur länge som helst, man har ett bästföre-datum och sen kommer obevekligen slutdatum.

Så - för idag. Ska jag vara rädd idag? Nej - idag ska jag boka min skrivarresa till Sevilla, jag ska byta plan alldeles ensam i Madrid - å hjälp. Men mitt mod är lite lite lite större än rädslan och därför gör jag det!!!
Kramar till alla er som är lika rädda som jag - och till alla er som inte alls är rädda också!
Maud

Titthål!

I stället för att rätta svenskböcker vill jag skriva något annat. Jag vill uppleva det där skrivarruset som kommer ibland, när man har en idé och det lossnar.
Maud har skrivit om en del kommentarer vi fått, och jag vill fortsätta på det temat genom att återigen säga att det är lite ångestfyllt att ge ut sina texter till allmän beskådan. Det är svårt att förklara för somliga, har jag märkt, att man inte skriver ur sitt eget liv hela tiden. Självklart öser vi en del ur vår självupplevda vardag, men friheten att skapa personer och miljöer - det är det som är kryddan i tillvaron.
Jag vill också referera till vad Irja sa när vi satt tillsammans och diskuterade texter och utgivning:
"Det är ju som ett titthål man går förbi..." det där man ser och skriver om. Jag kan inte sluta tänka på det, det är så perfekt uttryckt, ett titthål. Så är det för mig. Sen kanske man behöver gräva sig in i det där titthålet och kliva långt in och stanna och leta och känna efter, till slut så har man texten klar för sig. Jag riktigt känner hur det suger i mig att få råka på ett titthål till...

Jag tar en promenad. Man vet aldrig, har man tur så kommer det.
Kram, vi ses på biblan då.
Eva A.

Länsbiblioteket

Hej igen skrivarvänner!

Jag vill berätta att den 31 januari kommer vi i Gloria Mundi att finnas på Länsbiblioteket i Östersund för att träffa just dej! Vi kommer att prata skrivande och vi kommer att läsa lite grann. Svara på frågor också!!! Så ladda när ni kommer, så svarar vi så gott vi kan!
31 januari alltså på kvällen - tider har jag inte fått än - det är Jengel förlag som administrerar.

Idag är det måndag morgon, en sån där underbar morgon då jag skrivit mina morgonsidor. Det innebär att jag börjar dagen med att lyfta fram min skrivbok, ta min penna och så börjar jag skriva. Inte är morgonsidorna direkt någon dagbok, inget sätt att recensera mig själv eller redovisa mina dagar. I stället skriver jag det som först faller mig in. Eller om inget faller mig in så skriver jag kanske: "Jag vet inte vad jag ska skriva, jag vet inte vad jag ska skriva, jag vet inte vad jag ska skriva..." och sen kommer nästa tanke. Och så är jag igång. I morse började mina morgonsidor sålunda:
" Jag älskar mina sovrumsgardiner. De är så lekfulla och ändå så vackra. Gröna, saftiga blad blandat med rosa kaniner, blå ugglor och härliga rådjur. Gula fåglar ser jag också. Gult är en färg jag verkligen alltid har älskat. Min mamma sydde alltid kläder i gult till mig och jag minns min gulrosiga nylonklänning från när jag var... ja, vad var jag? 6 år kanske? Och min första examensklänning från det jag gick ut 1-an i Fränsta. Den var med vit botten och små gula rosor, med puffärm och rynkad kjol. Mamma sydde den och prydde den med lila band och små lila rosetter. Å så fin jag var......"

Vad syftar morgonsidorna till? Är det något värt att hålla på så här? Ja, och åter ja! Det som händer är att min hjärna börjar komma igång, skrivandet flödar och så leder det ena till det andra. Att skriva regelbundet gör att mitt professionella skrivande får stöd, så att jag redan är i gång då jag sätter mig för att fortsätta på min roman. Dessutom får jag ofta, ofta idéer till min roman, en romanfigur dyker upp, en händelse får form, ett minne dyker upp som jag kan använda. Mina morgonsidor visar jag aldrig för någon, men efter en tid kan jag själv utvärdera dem. Då använder jag ofta överstrykningspennor i olika färger. Ljusblått för "nya idéer", gult för "personliga insikter" etc etc.

Jag vill slå ett slag för Morgonsidorna - för dej som vill skriva och har svårt att komma igång!
Nu ska jag sätta igång och jobba, klockan är snart 8. Dags att ägna tiden åt något helt annat, något som ger en inkomst. Ibland funderar jag på om jag inte ska söka jobb på nåt lager eller så, så att jag får använda min hjärna till att tänka på skrivande hela tiden. Att ha ett hjärn-ansträngande arbete - som då jag utbildar andra - innebär också att min hjärna är mycket upptagen med jobbet nästan hela tiden. Då blir det lite tid över för skrivandet. Men jag kämpar på och jag ger inte upp!

Ses vi den 31 januari? Hoppas det! ´Måndagskram från Maud

Gott Nytt Skrivarår!

I jul har jag faktiskt - mot alla odds - hunnit skriva en del små fragment som så småningom ska sättas ihop. Men det blir en senare sak. Just nu lever fragmenten. Och det är härligt att skriva igen! Jag har små lappar på väggen, och en del större lappar (typ 3 hophäftade A4-sidor)... och det växer sakta. Det jag skriver nu har levt i mitt huvud under många år, och jag är glad glad glad att jag äntligen skriver på detta tema. Förstår att det låter kryptiskt - men jag håller mig till att prata om mina fragment! Kanske blir det aldrig mer än så - kanske blir det något mer.

I fredags träffades vi i Gloria Mundi hemma hos mig. Vi hade en bra eftermiddag och samtalen kom att handla om Kulörtvätt och hur mottagandet blivit hos läsare. Ett par kommentarer som flera av oss har fått är:
- den där novellen tycker jag inte om, och inte den, och inte den. Men den där - den är mer lik dej!
- den där novellen är ju inte du! Du ska skriva om...! (alltså det man brukar skriva om).

Sådana här kommentarer har känts lite knepiga att hantera för några av oss, och det var så bra att vi fick samtala så intressant om detta. Irja - som ofta sätter huvet på spiken sa så förlösande:
- Men då får vi fråga tillbaka, äter du falukorv varje dag?
Just så!

Att skriva en novell kan innebära att jag sätter spaden i mitt eget liv och gräver, och finner något tema där som jag vill skriva om. Eva G har t ex i boken Kulörtvätt så fint och känsligt beskrivit sin flytt från glesbygd till stad. Men att skriva fritt handlar inte alltid om att skriva om det självupplevda. Vi har fått en god portion fantasi och ibland kan en person börja leva sitt eget liv. Och efteråt, när novellen är ett faktum, kanske vi till och med frågar oss - "hade jag det där i huvudet?" - eller "var kom hon/han ifrån?". För som vi ser det, är det viktigt att - om vi vill utvecklas som skribenter - våga lyfta från vårt eget ibland, utmana oss själva, lägga ut nätet i våra egna djup och se vilka "fiskar" som fastnar. Då kommer kanske Tidsstudiemannen Uno, Hefaistos eller den där otäcka Kyssaren med tungan uppdykande. Det kan vara hu, och blä - men det är spännande. Och vi förhindrar den dagliga "falukorven" från att få ständigt fäste.

Att skriva en novell kan alltså innebära att jag lättar från min egen vardag och från mitt eget självupplevda och börjar skriva om något helt annat, och någon helt annan. Någon jag aldrig träffat eller kanske inte ens skulle vilja träffa... Någon sa till mig att några av mina noveller i Kulörtvätt, t ex "Flora" och "Den enastående kyssaren" - tyckte vederbörande inte om.

Jag tänkte - du målar tavlor. Alla ser olika ut. Men jag skulle aldrig säga till dej att "du - den där tavlan där du har använt dom där färgerna, den tycker jag inte om. Och inte den heller och inte den heller". Jag konstaterar att konstnären har utnyttjat olika tekniker och olika utgångspunkter och så blir resultatet olika.

Att använda vår kreativa ådra, vare sig vi målar, skriver, arbetar med musik eller gör något annat - innebär att vi gräver inom oss, vi finner något, vi utvecklar det. Vi föder, vi fostrar och vi visar upp. Och när vi visar upp - då får vi finna oss i olika människors fördömanden, bedömanden, tyckanden, beröm - ja, allt som de olika människorna och de olika läsarna finner för gott att meddela oss. Och det är gott och lärorikt det också. Det som är viktigt är att vi som får kritiken inte krymper och blir rädda och slutar göra det vi gör, utan att vi tar till oss, funderar och går vidare.

Så - tack alla ni som sagt något, både beröm och kritik. Jag sorterar och jag lär mig - ofta tillsammans med vännerna i Gloria M.

Jag skulle vilja tipsa dej om Julia Camerons böcker. Just nu hittar jag dem inte - var har jag lagt dem? Jag använder dem så ofta så de kan ligga i nån väska eller kanske nere på bottenvåningen? Men du kan väl googla på hennes namn - eller kolla på nån av nätbokhandlarna! I den senaste (som jag läst) - fastnade särskilt ett råd om det egna skrivandet, nämligen "visa inte det du skriver för någon som du inte litar fullständigt på", och "visa det inte för tidigt". Och det har jag verkligen fått belägg för - att det är viktigt. Att visa sitt skrivande för någon som inte förstår, eller som kanske inte är van vid en skrivprocess - eller som inte har kompetensen att ge respons - kan vara förödande. Jag har gjort misstagen!

Under tiden jag skriver är det viktigt att jag håller det för mig själv. Och när det är dags, då frågar jag den jag litar mest på och som har kunskapen att ge klok respons. Och då får jag svar som ger mig utveckling och nya tankar. Det är en gudagåva att ha kloka, goda vänner med samma intresse som man själv! Det önskar jag dej också i år - kloka vänner!

Idag ska jag jobba jobba jobba! Dags att ta stora tag. Januari och februari reser jag varannan vecka till Norrköping och utbildar personal inom handikappomsorgen, så nu blir det troligen inte mycket eget skrivande förrän i mars. Men då åker jag till Sevilla och träffar min skrivarcoach under en hel vecka. Och sen - vet ingen vad som händer! Nu bejakar jag skrivandet!
Kram kram kram Maud