Dagböcker - mina värdehandlingar

Jag dammsög sovrummet häromdan och tog ett extra tag under chiffonjén som döljer åtskilliga hemligheter, allt från damm till lönnfack. Ja, jag tycker det är lönnfack i alla fall, eftersom lådor och skåp är så elegant utformade och smälter in i snickarglädjen så att jag alltid får leta efter början och slut på dessa.

I alla fall fattade jag tag i ett mässinghandtag och med all min kraft drog jag ut lönnfacket, eller lådan, då. ( Den är tung!) Jag såg mina dagböcker. Mitt liv, mina minnen, min barndom, första kärleken, tonåren, äktenskap och barn och funderingar över livet i en enda röra. En är rosa med hänglås, en annan är chockrosa utan hänglås men med hjärtan utanpå, en är gul med sjuttiotalsmönster och inristade initialer på utsidan, en annan har en gulnad dikt urklippt ur Bildjournalen klistrad på framsidan. Sen finns det vanliga anteckningsböcker och tjocka silkespärmar och något år bara en vanlig alamancka. Jaa, det är en himmelsk röra av texter, innehållande minnen, draman, lyckliga stunder och ibland bara tårar.

Vi pratade en dag om varför man egentligen skriver dagbok. Jag måste säga: varför inte? Men det kan ju ha att göra med att jag är en skrivande människa som alltid måste skapa ord på papper för att veta vad jag tänker. Alla är inte beroende av det, jag vet. Men ändå. Det är så härligt, så underbart att öppna en dagbok och, precis som vore det igår, läsa om olika händelser som får mig att vara tacksam för hur jag haft det och vad jag fått vara med om. Det måste vara det mina dagböcker är till för? Kanske...

Hur som helst är de alltid en källa till inspiration i ett flertal situationer, inte bara mitt eget skrivande. Just i dagarna har jag fått lov att fundera över min sextonårings förälskelse. Jag var faktiskt också sexton då jag för första gången blev kär. Tänk att jag har allting nerskrivet, varje sekund, varje replik, varje känslosvängning finns där på pränt. Åtminstone de stunder som jag ansåg vara viktiga.Och det var många under den tiden.

Nu för tiden blir det mer sällan. Nu kanske det heter månadsbok. Jag har nog inte helt enkelt tiden. Eller så ställer jag mig oftare frågan för vem jag skriver. Ska det vara så farligt att svara att det är för en själv? Det är väl ingen som läst mina dagböcker? Nej, men jag själv gör det. Och det med behållning. De är mina värdefullaste ägodelar, faktiskt. Om inte annat så finns det en djup kärlek till livet i dem och det kanske är det som är den största meningen? I så fall uppmuntrar jag er alla, kära läsare, skrivare och vänner, skriv lite dagbok ibland. Skriv om solen som lyser på trädstammarna, skriv om sorg och glädje, skriv om mötet eller om grälet, skriv om snöstormen som tar andan ur dig. Skriv bara! I guld eller silver, eller med ungarnas glitterpennor. Allt är av värde. Jag lovar!

Kära hälsningar från Eva A (som det står i slutet av sidan tre i Dagbok Ett från 1968...)