En bit av tiden.

Jag börjar med ett citat:

"Det är något med att stanna tiden. Att man kan ta ett ögonblick av tiden och hålla kvar det. Allt jag gjort i fråga om bilder har på det ena eller andra sättet handlat om tiden. Det stora mysteriet."

Tur att han sa det, min bror. Jag funderar mycket på detta fenomen, fotoalbumen och texterna.
Jag vet att om det börjar brinna så är det dagböcker och fotoalbum som räddas först. (Ja, efter levande varelser , så klart.) Jag funderar på att låsa in negativen i ett bankfack, men det har liksom inte blivit av. Dagböckerna skulle möjligen gå samma väg. Det är bara det att jag har behov av dessa prylar minst ett par gånger i månaden. Och då vore det inte läge att hasta ner till banken som är stängd, garanterar jag, vid det ögonblick då jag får suget efter vissa bilder och bokstäver.

Någon sa lite surt att vad är det för mening att gräva i det som varit. "Leva på minnen" har jag också hört. Förvånad är jag. Det är ju mitt liv, det jag tycker om. Och samtidigt, det är ju naturligtvis det som gör att man tar bilder, gör bilder, man vill ju stoppa ett ögonblick som just då talar till något djupt inom en.


Det är samma sak med texter och skrivandet, tycker jag. Åtminstone för min del. Man vill stanna tiden, eller stanna det där gudabenådade ögonblicket då man plötsligt fick kika in i det där "titthålet" (tack igen, Irja, du har satt ord på fenomenet!). För att minnas det, för att kittla tanken än mer, så måste man skriva ner det, avbilda det. Text eller bild. Vilket som. Och sen har man det och kan ta fram det och njuta av det när som helst.

Ja, det finns ju text och bild som man tycker är förfärliga och som borde slängas. Men det gör aldrig jag, för det man skapade då, det var ju något man upplevde starkt och ville bevara. Sen lägger jag det i min chiffonjé, som står där i sovrummet, stor och mäktig, hemlighetsfull och vacker. Fullproppad med negativ, dagböcker, diverse texter som noveller som klasskompisen i sjuan skrev eller mina berättelser med kompisarna i huvudrollen som hjältar, kärleksbreven och en och annan souvenir från något minnesvärt tillfälle. Kom inte och säg att det är ett ålderstecken. Jag började när jag var tolv!
Och jag känner mig rik!
Kram då.
Eva A.

Bokpresentation

Att sitta på sin kammare och skriva är ett jobb, inte alltid helt enkelt. När sedan en bok blir utgiven på ett förlag då ska boken presenteras. Det är ett annat jobb. Det är då man ska vara en duktig talare, så att de som lyssnar blir intresserad av boken.

Det gäller m a o att ha många strängar på sin lyra!

I morgon presenterar vi boken Kulörtvätt på Östersund bibliotek. Medverkar gör även Håkan Toresson, med sin bok "Bär mig över bron". Per Söderberg är moderator för kvällen. Uppläsning kommer att varvas med presentationer, tankar kring skrivande, drivkraften bakom det skrivna ordet....

Varmt välkommen till Länsbiblioteket kl. 18.00, torsdagen den 31/1!

Det känns som om det kommer att bli en givande afton!

Eva Grelsson

Dagböcker - mina värdehandlingar

Jag dammsög sovrummet häromdan och tog ett extra tag under chiffonjén som döljer åtskilliga hemligheter, allt från damm till lönnfack. Ja, jag tycker det är lönnfack i alla fall, eftersom lådor och skåp är så elegant utformade och smälter in i snickarglädjen så att jag alltid får leta efter början och slut på dessa.

I alla fall fattade jag tag i ett mässinghandtag och med all min kraft drog jag ut lönnfacket, eller lådan, då. ( Den är tung!) Jag såg mina dagböcker. Mitt liv, mina minnen, min barndom, första kärleken, tonåren, äktenskap och barn och funderingar över livet i en enda röra. En är rosa med hänglås, en annan är chockrosa utan hänglås men med hjärtan utanpå, en är gul med sjuttiotalsmönster och inristade initialer på utsidan, en annan har en gulnad dikt urklippt ur Bildjournalen klistrad på framsidan. Sen finns det vanliga anteckningsböcker och tjocka silkespärmar och något år bara en vanlig alamancka. Jaa, det är en himmelsk röra av texter, innehållande minnen, draman, lyckliga stunder och ibland bara tårar.

Vi pratade en dag om varför man egentligen skriver dagbok. Jag måste säga: varför inte? Men det kan ju ha att göra med att jag är en skrivande människa som alltid måste skapa ord på papper för att veta vad jag tänker. Alla är inte beroende av det, jag vet. Men ändå. Det är så härligt, så underbart att öppna en dagbok och, precis som vore det igår, läsa om olika händelser som får mig att vara tacksam för hur jag haft det och vad jag fått vara med om. Det måste vara det mina dagböcker är till för? Kanske...

Hur som helst är de alltid en källa till inspiration i ett flertal situationer, inte bara mitt eget skrivande. Just i dagarna har jag fått lov att fundera över min sextonårings förälskelse. Jag var faktiskt också sexton då jag för första gången blev kär. Tänk att jag har allting nerskrivet, varje sekund, varje replik, varje känslosvängning finns där på pränt. Åtminstone de stunder som jag ansåg vara viktiga.Och det var många under den tiden.

Nu för tiden blir det mer sällan. Nu kanske det heter månadsbok. Jag har nog inte helt enkelt tiden. Eller så ställer jag mig oftare frågan för vem jag skriver. Ska det vara så farligt att svara att det är för en själv? Det är väl ingen som läst mina dagböcker? Nej, men jag själv gör det. Och det med behållning. De är mina värdefullaste ägodelar, faktiskt. Om inte annat så finns det en djup kärlek till livet i dem och det kanske är det som är den största meningen? I så fall uppmuntrar jag er alla, kära läsare, skrivare och vänner, skriv lite dagbok ibland. Skriv om solen som lyser på trädstammarna, skriv om sorg och glädje, skriv om mötet eller om grälet, skriv om snöstormen som tar andan ur dig. Skriv bara! I guld eller silver, eller med ungarnas glitterpennor. Allt är av värde. Jag lovar!

Kära hälsningar från Eva A (som det står i slutet av sidan tre i Dagbok Ett från 1968...)

En ny dag - en ny möjlighet

Jag kom hem med sista tåget igår kväll. SJ-s vana trogen så var det försenat, men vid halvelva satte jag ändå nyckeln i dörren, LYCKLIG över att få komma hem igen. Väskan står och glappar nere i hallen, jag ska väl packa upp så småningom, men just nu ville jag bara återknyta till mitt hemmaliv igen och till mitt inre skrivande. Så jag tog fram min tummade bok av Julia Cameron "Skriva för livet".

Jag citerar:

"På sätt och vis är vår kreativitet inte vår egen angelägenhet. Den är en gåva, inte något som man ska uppnå. Den är inte en uppfinning av vårt ego. Den är i stället en naturlig funktion av vår själ. Vi har som uppgift att andas och leva. Vi har som uppgift att lyssna och skapa. Vi behöver inte speciella pennor. Vi behöver inte speciella rum eller ens en speciell tid. Vad vi behöver, är föresatsen att låta kreativiteten skapa genom oss. När vi öppnar oss för någon eller något större än vi själva, som arbetar genom oss, öppnar vi oss, paradoxalt nog, för oss själva."

Och jag som har så lätt för att tänka att sen, sen ... då när jag har städat ur det där rummet, när jag har lite bättre med tid, och när jag har köpt en ny fin skrivbok för mina anteckningar... då. Då!

Men Julia sätter tummen i ögat. Idag behöver jag bara komma hem och packa upp. Men låt mig bara gå ner i varv, låt mig få upp värmen i huset, ta en promenad i kylan, komma in igen - kanske spela lite Il Divo eller nån annan härlig musik. Sen får vi se vad dagen har att bjuda.
Packa upp, lite städande, lite vila, lite skrivande ...
Jag ser så fram emot den här alldeles nya dagen!
Kram på dej skrivarvän från Maud

Igår kväll på biblioteket insåg jag vidden av proffsigt scenframträdande. Jag såg och hörde Marcus Birro , denne metaforernas man som skriver gudabenådat. Han inte bara skriver bra, han framför sina texter på ett sätt som gör att man känner orden långt in i porerna.

Att skriva är en svår konst, att dessutom kunna framföra det man skriver är även det en svår konst. Kombinationen är inte helt enkel, för vad är det som säger att man är en bra retoriker bara för att man är en duktig skribent?

Igår var det show på högsta nivå. Det var "pang på". Snabba meningsväxlingar, ingen dödtid och jag bara älskade det. Marcus Birro kunde sin sak, han var inläst på det han framförde och då blir det bra.

Jag insåg att där har jag MASSOR att lära. Och vägen dit är lång. Jag insåg att ett framträdande är inget man bara ställer sig och gör, det krävs lång planerings- och träningstid. Därefter kan vi snacka om bra framträdande.

Och det vill vi ju ha, eller hur?

Om rädsla

Eva G i våran Gloria-grupp skriver på sin blogg om Birro-framträdandet igår kväll. Hon berättar att Birro avslutade sin kväll med att säga:
"Se dig omkring där ute, det är fler än du som är rädd, som bär hjärtat i sina kupade händer."

Så är det. Rädsla styr ofta ofta. Jag har varit rädd för att säga nej, för att säga ja, för att våga förändra, för att inte våga förändra. Visst har det hänt fler än en gång genom livet. Jag har varit rädd för att våga skriva som jag vill, för att vara i stunden, för att visa mig själv som jag är. Men så fint det är när jag tänker att det där är inget unikt för mig. Vi är nog alla rädda för att visa oss, för det kan ju hända att vi blir pratade om, bedömda, dömda... Fast ärligt talat, det blir vi nog ändå.

Så - när Eva A antog mottot när hon fyllde 50 år: Jag ska ha roligt resten av mitt liv - så hängde jag på. Och om jag ska ha roligt resten av livet, då går det inte ihop med att jag håller tillbaka mig själv för att jag är rädd för vad andra ska tänka om mig, eller säga om mig. Nä! Livet håller ju inte på hur länge som helst, man har ett bästföre-datum och sen kommer obevekligen slutdatum.

Så - för idag. Ska jag vara rädd idag? Nej - idag ska jag boka min skrivarresa till Sevilla, jag ska byta plan alldeles ensam i Madrid - å hjälp. Men mitt mod är lite lite lite större än rädslan och därför gör jag det!!!
Kramar till alla er som är lika rädda som jag - och till alla er som inte alls är rädda också!
Maud

Titthål!

I stället för att rätta svenskböcker vill jag skriva något annat. Jag vill uppleva det där skrivarruset som kommer ibland, när man har en idé och det lossnar.
Maud har skrivit om en del kommentarer vi fått, och jag vill fortsätta på det temat genom att återigen säga att det är lite ångestfyllt att ge ut sina texter till allmän beskådan. Det är svårt att förklara för somliga, har jag märkt, att man inte skriver ur sitt eget liv hela tiden. Självklart öser vi en del ur vår självupplevda vardag, men friheten att skapa personer och miljöer - det är det som är kryddan i tillvaron.
Jag vill också referera till vad Irja sa när vi satt tillsammans och diskuterade texter och utgivning:
"Det är ju som ett titthål man går förbi..." det där man ser och skriver om. Jag kan inte sluta tänka på det, det är så perfekt uttryckt, ett titthål. Så är det för mig. Sen kanske man behöver gräva sig in i det där titthålet och kliva långt in och stanna och leta och känna efter, till slut så har man texten klar för sig. Jag riktigt känner hur det suger i mig att få råka på ett titthål till...

Jag tar en promenad. Man vet aldrig, har man tur så kommer det.
Kram, vi ses på biblan då.
Eva A.