Gott Nytt Skrivarår!

I jul har jag faktiskt - mot alla odds - hunnit skriva en del små fragment som så småningom ska sättas ihop. Men det blir en senare sak. Just nu lever fragmenten. Och det är härligt att skriva igen! Jag har små lappar på väggen, och en del större lappar (typ 3 hophäftade A4-sidor)... och det växer sakta. Det jag skriver nu har levt i mitt huvud under många år, och jag är glad glad glad att jag äntligen skriver på detta tema. Förstår att det låter kryptiskt - men jag håller mig till att prata om mina fragment! Kanske blir det aldrig mer än så - kanske blir det något mer.

I fredags träffades vi i Gloria Mundi hemma hos mig. Vi hade en bra eftermiddag och samtalen kom att handla om Kulörtvätt och hur mottagandet blivit hos läsare. Ett par kommentarer som flera av oss har fått är:
- den där novellen tycker jag inte om, och inte den, och inte den. Men den där - den är mer lik dej!
- den där novellen är ju inte du! Du ska skriva om...! (alltså det man brukar skriva om).

Sådana här kommentarer har känts lite knepiga att hantera för några av oss, och det var så bra att vi fick samtala så intressant om detta. Irja - som ofta sätter huvet på spiken sa så förlösande:
- Men då får vi fråga tillbaka, äter du falukorv varje dag?
Just så!

Att skriva en novell kan innebära att jag sätter spaden i mitt eget liv och gräver, och finner något tema där som jag vill skriva om. Eva G har t ex i boken Kulörtvätt så fint och känsligt beskrivit sin flytt från glesbygd till stad. Men att skriva fritt handlar inte alltid om att skriva om det självupplevda. Vi har fått en god portion fantasi och ibland kan en person börja leva sitt eget liv. Och efteråt, när novellen är ett faktum, kanske vi till och med frågar oss - "hade jag det där i huvudet?" - eller "var kom hon/han ifrån?". För som vi ser det, är det viktigt att - om vi vill utvecklas som skribenter - våga lyfta från vårt eget ibland, utmana oss själva, lägga ut nätet i våra egna djup och se vilka "fiskar" som fastnar. Då kommer kanske Tidsstudiemannen Uno, Hefaistos eller den där otäcka Kyssaren med tungan uppdykande. Det kan vara hu, och blä - men det är spännande. Och vi förhindrar den dagliga "falukorven" från att få ständigt fäste.

Att skriva en novell kan alltså innebära att jag lättar från min egen vardag och från mitt eget självupplevda och börjar skriva om något helt annat, och någon helt annan. Någon jag aldrig träffat eller kanske inte ens skulle vilja träffa... Någon sa till mig att några av mina noveller i Kulörtvätt, t ex "Flora" och "Den enastående kyssaren" - tyckte vederbörande inte om.

Jag tänkte - du målar tavlor. Alla ser olika ut. Men jag skulle aldrig säga till dej att "du - den där tavlan där du har använt dom där färgerna, den tycker jag inte om. Och inte den heller och inte den heller". Jag konstaterar att konstnären har utnyttjat olika tekniker och olika utgångspunkter och så blir resultatet olika.

Att använda vår kreativa ådra, vare sig vi målar, skriver, arbetar med musik eller gör något annat - innebär att vi gräver inom oss, vi finner något, vi utvecklar det. Vi föder, vi fostrar och vi visar upp. Och när vi visar upp - då får vi finna oss i olika människors fördömanden, bedömanden, tyckanden, beröm - ja, allt som de olika människorna och de olika läsarna finner för gott att meddela oss. Och det är gott och lärorikt det också. Det som är viktigt är att vi som får kritiken inte krymper och blir rädda och slutar göra det vi gör, utan att vi tar till oss, funderar och går vidare.

Så - tack alla ni som sagt något, både beröm och kritik. Jag sorterar och jag lär mig - ofta tillsammans med vännerna i Gloria M.

Jag skulle vilja tipsa dej om Julia Camerons böcker. Just nu hittar jag dem inte - var har jag lagt dem? Jag använder dem så ofta så de kan ligga i nån väska eller kanske nere på bottenvåningen? Men du kan väl googla på hennes namn - eller kolla på nån av nätbokhandlarna! I den senaste (som jag läst) - fastnade särskilt ett råd om det egna skrivandet, nämligen "visa inte det du skriver för någon som du inte litar fullständigt på", och "visa det inte för tidigt". Och det har jag verkligen fått belägg för - att det är viktigt. Att visa sitt skrivande för någon som inte förstår, eller som kanske inte är van vid en skrivprocess - eller som inte har kompetensen att ge respons - kan vara förödande. Jag har gjort misstagen!

Under tiden jag skriver är det viktigt att jag håller det för mig själv. Och när det är dags, då frågar jag den jag litar mest på och som har kunskapen att ge klok respons. Och då får jag svar som ger mig utveckling och nya tankar. Det är en gudagåva att ha kloka, goda vänner med samma intresse som man själv! Det önskar jag dej också i år - kloka vänner!

Idag ska jag jobba jobba jobba! Dags att ta stora tag. Januari och februari reser jag varannan vecka till Norrköping och utbildar personal inom handikappomsorgen, så nu blir det troligen inte mycket eget skrivande förrän i mars. Men då åker jag till Sevilla och träffar min skrivarcoach under en hel vecka. Och sen - vet ingen vad som händer! Nu bejakar jag skrivandet!
Kram kram kram Maud